“Jag sålde blommor till grannarna för att ha råd att passa in”

Om hur vår relation till pengar formas innan vi ens förstår vad pengar är

Jag var nio år och hade precis bestämt mig för att starta ett företag. Inte för att jag visste vad ett företag var. Utan för att jag ville ha pengar. Riktiga pengar. Pengar som räckte till det jag verkligen ville ha.
Så jag plockade blommor och knackade dörr hos grannarna. Jag gick ut med deras hundar i regnet. Jag samlade bark, snäckor och stenar och målade dem till tavlor med motiv jag ritade själv - och sålde dem för några tior styck. Jag var nio år och jobbade hårdare än de flesta vuxna jag kände. Men pengarna räckte ändå aldrig till det jag ville ha.

Det handlade inte om blommor

Min bästa kompis hade tre Moncler-jackor. Tre! I olika färger. Hon hade märkesjeans och fina accessoarer och såg alltid ut som att hon kom direkt från ett omslag. Jag ville ha samma sak. Inte för att jag förstod vad Moncler var. Inte för att kvaliteten var bättre. Utan för att hon hade det - och inte jag. Och när man är nio eller tio år är det där gapet mellan vad man har och vad kompisen har det enda som spelar roll.

Min mamma förstod det inte alls. Hon tyckte att märkeskläder var extremt onödigt. Varför lägga tusentals kronor på en jacka till ett barn som ändå skulle växa ur den? Det var slöseri. Punkt. Jag blev frustrerad. Jag förstod inte hennes logik. Det tog mig över tjugo år att förstå att hon hade rätt.

Det som händer när vi är nio år

Det finns något som händer med oss som barn som de flesta aldrig pratar om. Vi lär oss att koppla ihop vårt värde med vad vi äger. Det är inte något vi bestämmer oss för. Det är något som händer sakta, genom tusentals små ögonblick. Kompisen med Moncler-jackan. Killarna med Lee-jeansen. Tjejen med de rätta skorna. JL-tröjorna som alla hade utom du. 

Och i det gapet - mellan vad du har och vad alla andra verkar ha - börjar en berättelse forma sig om vem du är.

Jag är den som inte har råd.
Jag är den vars föräldrar inte förstår.
Jag är den som behöver jobba hårdare för att passa in.

Den berättelsen sätter sig djupt. Och den följer med oss in i vuxenlivet på ett sätt vi sällan pratar om.

Vad det här faktiskt kostar dig som vuxen

Här är det ingen berättar för dig:
Din relation till pengar formades inte när du fick ditt första jobb. Den formades inte när du öppnade ditt första bankkonto. Den formades när du var barn. Av exakt den sortens ögonblick jag precis beskrivit.
Och om du aldrig medvetet tar tag i det - fortsätter de barndomsmönstren att styra dina vuxna ekonomibeslut. För alltid.

Det ser ut så här i praktiken:
 

Mönster 1: Pengar känns som ett verktyg för att tillhöra.
Som barn lärde du dig att pengar = tillhörighet. Som vuxen känns det därför naturligt att spendera pengar för att bekräfta din plats - i gruppen, i samhället, i livet, hos dig själv. Nya kläder när du känner dig osäker. En semester du egentligen inte har råd med. En handväska som signalerar att du har lyckats. Det är inte svaghet. Det är ett inlärt mönster.

Mönster 2: Spara känns som att gå miste om något.
Om du växte upp med känslan av att det aldrig räckte - att pengarna alltid tog slut innan månaden gjorde det - så är sparande inte intuitivt tryggt. Det känns som att ta ifrån sig själv. Att säga nej till livet just nu för ett framtida liv du inte kan se.

Mönster 3: Din ekonomiska identitet är fastlåst.
 

“Jag har alltid haft svårt att hålla i pengar.”

“Jag är inte den typen som sparar.”

“Pengar bränner i fickan på mig.”

Dessa meningar är inte fakta om dig. De är berättelser du fått höra så många gånger att de blivit din sanning. Och berättelser kan skrivas om.

Det min mamma faktiskt lärde mig

Idag, mer än tjugo år senare, förstår jag vad min mamma försökte säga.
Inte att märkeskläder är fel. Jag köper fortfarande vissa märken - men nu för att det finns konstnärer och designers bakom vars arbete jag genuint beundrar. Konst och design har alltid fascinerat mig. Det är en annan sorts köp.

Det hon försökte lära mig var att ett plaggs värde inte sitter i loggan. Att du inte blir mer värd för att du har en dyrare jacka. Att köpa hållbart, köpa medvetet och köpa det du faktiskt behöver - inte det du tror att du behöver för att tillhöra. Den läxan tog lång tid att ta till sig. Men den förändrade allt när den äntligen landade.

Och det sålde blommorna lärde mig

Det lilla barnet som knackade dörr hos grannarna med blommor i handen - hon lärde sig något viktigt utan att förstå det då. Hon lärde sig att hon kunde skapa värde. Att hon inte behövde vänta på att någon skulle ge henne pengar. Att om hon ville ha något så kunde hon bygga vägen dit själv.

Det drivet har aldrig försvunnit. 

Men det tog mig länge att sluta använda det drivet för att fylla ett hål - och börja använda det för att bygga något verkligt.

Det här är varför det spelar roll

Om du läser det här och känner igen dig - om du också har fått höra att pengar bränner i fickan på dig, om du också växte upp med känslan av att det aldrig riktigt räckte, om du också bär på en berättelse om dig själv som ekonomiskt ansvarslös -

Då vill jag att du stannar upp och tar in det här:

Den berättelsen är inte sann.

Den är inlärd. Och precis som den lärdes in kan den läras om. Det är inte en process som tar år av terapi. Det börjar med att förstå var mönstret kommer ifrån. Sedan med att se att du faktiskt kan välja annorlunda. Och sedan med att bygga ett system som stöttar dina val - istället för att förlita sig på viljestyrka som alltid tar slut.

Det är precis det Hero Mamas är byggt för.

Inte för att skämmas dig till bättre ekonomi. Utan för att visa dig kartan som ingen gav dig när du var nio år och knackade dörr med blommor i handen.

Nästa vecka berättar jag om tonåringen som fick lära sig att budgetera - men aldrig hur. Det är del 2 i den här serien om hur min relation till pengar formades, och vad det kostade mig långt in i vuxenlivet.

Vill du börja förstå din egen ekonomi på riktigt? Följ mig på Instagram @theheromamas

Ta hand om dig,

/Therese