Hur vi vågade flytta till Spanien - mitt i en torprenovering

Den här sommaren har bara swishat förbi. Så känns det nästan alltid, men nu kändes det extra snabbt eftersom vi haft SÅ mycket att göra. Jag har nämligen en hemlighet att berätta 🤫 Vi har flyttat till Spanien – hela familjen.

Drömmen som aldrig försvann

Efter mina första år i arbetslivet flyttade jag till Norge och bodde och jobbade där i fyra år. Efter det kände jag att det var dags att ta mig vidare – jag ville egentligen se världen. Planen var att flytta till Australien och studera modedesign, som alltid varit ett brinnande intresse. Jag skulle plugga upp några betyg i matematik hemma i Sverige först.

Det var då jag träffade min kärlek Daniel, som råkade vara barndomskompis till min bror 😄 Jag kom aldrig till Australien den gången – jag valde att stanna hemma istället. Det kändes bra att vara nära familjen igen, framför allt mamma och pappa. Man vill ha ett socialt nätverk när man skaffar barn, och det stödet har vi fått under många år.

Men drömmen om att bo utomlands och upptäcka nya kulturer har aldrig försvunnit. Den har legat och gnagt i det undermedvetna, och i våras kände jag så tydligt att det måste finnas något mer. Jag hade redan tagit mig ur ekorrhjulet och jobbade med något jag tycker är kul. Jag hade mycket tid för mina barn, och vi hade byggt ett liv hemma som de flesta drömmer om. Ändå var det något som saknades.

Den galna idén

Jag har redan berättat att jag skapade en fjärde inkomst genom att hyra ut vårt ordinarie hus. Vi började med korttidsuthyrning – gäster som stannade två till tre nätter över sommaren. Men i juni fick jag också den galna idén att vi skulle flytta utomlands med hela familjen – mitt i torprenoveringen 😂 Vi hyrde ut huset på långtid, och när avtalet väl var signerat fanns det egentligen ingenting som stoppade oss.

Vi började planera för några månader i Spanien 🇪🇸 Frågorna dök upp på löpande band: var ska barnen gå i skolan, hur ska vi jobba och få in inkomster, hur gör vi med hunden, var ska vi bo? Hyresintäkterna från vårt hus hemma skulle täcka hyreskostnaderna här nere, så vi räknade och gjorde en budget.

Det visade sig vara svårare än väntat att hitta ett hus att hyra – högt tryck på långtidskontrakt, och stora hundar är inte precis välkomna överallt i Spanien. Helt ärligt är det administrationen och de konstiga hundreglerna som varit det jobbigaste. Har man ingen hund är det betydligt enklare att flytta hit 😂

Packning och avresa

Själva resan var förstås inte helt enkel heller – vi skulle planera för både barn, hund och packning. Eftersom vi valt att börja med att hyra möblerat blev administrationen lite lättare. Vi sålde bilarna och köpte en minibuss (som levererades två dagar innan Daniel skulle köra ner 🙈).

En sak jag lärt mig av att rensa hela vårt ordinarie hus och flytta till torpet: värdet av materiella saker är inte särskilt stort. Vi har slängt, sålt och skänkt otroligt mycket de senaste månaderna, och behovet av att äga saker är nu minimalt. När det väl var dags att packa – jag som annars alltid tar med för mycket – visste jag knappt var jag skulle börja, för jag ville inte ha med mig något alls. Vi fokuserade på lite kläder, egna lakan och handdukar, och barnen fick välja några leksaker bland det vi sparat.

Daniel packade bilen och hunden och la upp en rutt anpassad för dem – fem dagar ner till Spanien, med stopp på fantastiska platser och hundvänliga hotell.

Två dagar efter Daniels avresa satte jag mig på planet med alla tre barnen. Jag var lite orolig innan, mina stora pojkar bråkar en hel del – men det visade sig vara helt onödig oro. Den minsta, som bara sovit fyra timmar natten innan avresan, somnade och sov två och en halv av tre timmar. De stora skötte sig exemplariskt, och allt gick jättebra. Vi klarade till och med av att gå till stranden, laga mat, åka till shoppingcenter och hyra bil dagarna innan Daniel kom ner.

Ankomsten

I fredags samlades hela familjen igen i vårt första boende – cirka 60 kvadrat, men ändå större än torpet vi bott i hela sommaren 😅 Vädret är så skönt att man ändå spenderar mest tid utomhus.

Skolstarten

Barnen var spända och förväntansfulla inför sin första skoldag. I söndags rekade vi skolgården, och besvikelsen blev ganska stor – en eftersatt grusplan med några gamla gungor, en gammal rutschkana och lite klätterställning. Barnen var oroliga över att de inte skulle kunna spela fotboll, och även jag som förälder kände mig lite orolig – skolan såg inte alls ut som jag föreställt mig.

Men första skoldagen behövde vi inte ha målat upp så mycket negativt. Barnen hittade nya kompisar direkt, och det visade sig finnas både en fotbollsplan och en basketplan bara ett stenkast från skolan, dit de brukar gå efter skoltid. Barnen var lyriska och längtade redan efter nästa skoldag – det kändes så bra i mammahjärtat, och äntligen kan jag börja slappna av lite 💛

Barnen går i en privat skola här, inte en spansk kommunal – för att göra det måste vi vara folkbokförda i Spanien, vilket för med sig en rad andra skyldigheter som inte alltid är ekonomiskt gynnsamma just nu. Medan jag undersöker det vidare går barnen i den privata skolan, och om alla trivs och vill stanna kvar skriver vi oss i Spanien. Men det får tiden avgöra.

Vad som gjorde det möjligt

Det här hade inte varit möjligt utan uthyrningsinkomsten från huset hemma. Att ha byggt upp en fjärde inkomst innan idén ens föddes gjorde att vi faktiskt kunde säga ja, mitt i en torprenovering till och med 😂

Det är precis den typen av frihet Friare Mammaliv handlar om – att bygga en ekonomi som gör att du kan säga ja till din egen galna idé, vad den än är. Vill du läsa mer om kursen finns den här: Friare Mammaliv 💛

Så, vad tänker du – skulle du våga en spontan flytt utomlands? Eller sitter drömmen och gnager hos dig också? Skriv gärna en kommentar, jag är nyfiken!

// Therese